kom på en grej att alla nya läsare har ingen aning om vem jag är vad jag gått genom eller liknande. 

Så. Johanna heter jag, jag är 15, fyller sexton 16 i december. Är som en liten plutt jämfört med alla andra.
Jag bor egentligen i Nynäshamn en bit från Stockholm, men jag bor i fosterhem i Tyresö eftersom jag inte kunde bo hemma hos min mamma, och min pappa får jag egentligen inte träffa/prata med enligt domstolen. Pga saker som är för privata för att faktiskt skrivas här. Ungefär runt min 10 födelsedag så blev mitt liv "fuckt up" och jag har gått i genom det mesta, men det senaste året har jag verkligen stått på gränsen mellan liv och död flera gånger, det var som om att jag var död men jag andades, man kunde inte få någon kontakt med mig överhuvudtaget osv. 
Jag har varit på väg att ta mitt liv flera gånger om, genom att försöka göra det ena och andra, senaste gången för ungefär en månad sen. Jag har fastnat i det här mönstret där jag skär mig för att överleva. Det är något jag inte är stolt över men samtidigt något jag inte kan ändra på. Folk brukar reagera på att jag inte har många ärr, jag har ungefär 12 på armarna, vissa är små från längesen som håller på att blekna bort och vissa är större än andra. Jag har andra ärr på ställen som man aldrig ser. Fast det här handlar inte om hur många ärr jag har.
Men jag lever dagligen med ångest som jag skrivit förut är jag väldigt mörkrädd och kan inte sova utan en lampa tänd när jag är själv, jag kan väldigt ofta vakna upp mitt i natten och behöva kräkas för att mitt "förflutna" och allt som jag gått genom spelas upp framför mina ögon. Jag har 2 syskon som jag aldrig kommer nämna namnen på utan jag behåller dom "anonyma". Men min storasyster har alltid vart min förebild ända sen jag var liten.
Man kan ungefär säga att dom senaste 5 åren så har mitt liv gått ut på att försöka lista ut saker hur min smärta jag bär på ska dämpas, och jag tar varje chans jag får spelar ingen roll om det betyder att jag måste supa huvudet i bitar, skära mig - vilket jag gör i vilket fall som helst, eller att ta självmord. Dessutom har jag lidit av ätstörningar och har aldrig i hela mitt liv vägt över 49 kg.

Jag är Johanna Karlsson och det här är min egen historia.